Be here, be happy Gitsnic - För rollspelare av rollspelare. Välkommen till Sheilas Hemsida! Välkommen till min blogg!!

You belong to me! Vi hjälper dig bli större! I Love My Puli! Mest mig, jag, mig själv o så lite annat. Tack för ditt besök!! Välkommen till hamstergoo Maja Claudia Anna. I´m a true gleek!

I now where you live Välkomna Till Min Sida. Welcome To My Life! Det här är en sida med info om festen den 19 juni. Only Amiga makes it possible Project: Här finns vi nu!!!! Välkommen till våran blogg!!! En liten blogg är man väl värd efter det här? Silverankan - Just a crazy duck. Nyheter och artiklar om hundar. Välkommen till min sida! För en prinsessa som mej Karin.. Welcome to World of Venia!! Life is not a simple plan Fake Foki Fake foki: Hästar och andra djur: Välkommen till Misans lilla Hörna..

Felly Singer finns ej mernu e det JAG!!! Allt och lite till. Just Hate, No Love Jowel.. If nothing go right go left! Hold your breath, count to ten. And then I decided, of course Im worth it. Skriv gärna i gästboken! In The Name of Jesus.. Deras värld är närmare än du tror Cossa, since 18ooo BC. Hogwarts, där bara fantasin sätter gränser Sassa du är i mitt hjärta: This is my life! Sidan för alla Twilight-fans!

Livet, Hopp, Kärlek,Vänner och Familj. Flumm is the best! De flesta hundägare lär sig med tiden att lyda sin hund. Knock youre selfs out! Oh no, not you agin! Livet blir vad man gör det till Time to start living the way I want Dying to be Isadora keep you informed! Skriv vad vill du ha? Life is made for living Just a little girl on her way through life!

Big girls like me don´t cry! Hemsidan där hundar möts! Where do I belong? Molly - Välkomna till min Blogg! Betulen i stallet på utrustning eller häst? Life without you is just right Den absolut bästa hemsidan! Love it or not, its all about us! I love my Esposo. FjortisAkuten - Vi hjälper dig! Tävling på gång,Läs bloggen på startsidan!!.. Släpp ut din fantasi mer! Love u All, Guys! Mode och annat från min synvinkel. The story of my life Emma? Kul att du hittade hit!

Välkommen till Cybersites sida! Sveriges största hemsida om Robert Pattinson! Du besöker den bästa mode hemsida nånsin!! Välkommen till min sida!: Välkommen till min sida: Mitt liv, min crazy familj och mina tankar! Angelina vill ju bara ha roligt Här får ni reda på hur våra liv går till!

Låt värdestegringen på ditt hem tillfalla dig. Tokio Hotel är Bäst!! Naket är bar naket är kul naket är naket Nicole. Här tipsar jag er! Elisa skoj mode tidning. Två ord räcker sporten knäcker!

Kul, att du hittade hit.. Välkommen till min sida Taxar är bäst ingen protest! The absolutely secret t-shirt project Och kika lite efter bilen. Vad var det i oss, i djupet i oss, som utlöste den handlingen? Eller, kära läsare av dessa rader, så var allt detta bara ett uttryck för något man skulle kunna kalla för ålderdom, annalkande sådan.

Och då får jag vännen Richard Gustons oneliner i huvudet, Sydsvenskans utrikeskorre i Paris i många år, avliden förra året: Fredrik, ålderdomen är ett skeppsbrott! Fredrik, la vieillesse est un naufrage! Mycket slit, mycket ensamhet men också, då och då, fantastiska bekräftelser på att det man gör inte saknar mening.

Jag kommer gående med Amanda, min dotter, vid Malmö Opera. En äldre man i keps och glasögon hälsar på mig, stannar till: Vill bara säja en sak. Som om vi aldrig hade gått här är ett mästerverk. Menar du verkligen det? Och jag är väldigt sparsam med det ordet. Ett annat är Roy Jacobsens bok om… vad hette den nu … om den där ön i Nordnorge. Men, som sagt, ett mästerverk är den, din bok. Jag blir mållös men också stolt, inte minst eftersom min dotter står där vid min sida, hon som tvingats följa min kamp med skrivandet genom alla år.

Det intressanta nu är vad Macron kan göra, han tycks ha ungdomen bakom sig, det var slående hur ungdomarna dominerade, liksom det kosmopolitiska, vid Louvren i söndagskväll, som om det vackraste franska till sist vaknade och satte ner foten: Upplysningens, antifascismens, ungdomens, humanismens och det demokratiska Frankrike. Kommer han då att klara att axla den mäktiga mantel som nu lagts på hans späda axlar?

Är han en lätt narcissistisk folkförförare och populist som kommer att snubbla redan i parlamentsvalen om en dryg månad eller är den läspande läkarsonen från Amiens något av ett politiskt geni, den person som det franska folket längtat efter för att läka alla de sår nationen lider av?

Omöjligt att säga men lättnaden var stor igår kväll. Fransmännen satte ner foten mot högerextremismen, som österrikare och holländare gjort nyligen, europatanken lever, det är oerhört glädjande, liksom att mannen med aluminiumblicken, Vladimir Putin, som lånade Marine Le Pen nittio miljoner till hennes kampanj, säkert fäller några tårar i Kreml.

Det gör inte min glädje mindre. Och min blick vandrar hela tiden över människorna i lokalen, äldre människor från kvarteret, och vintagestilen på väggarna som påminner mig om Rio, hur man tar vad man har, gamla affischer, en cykel, ett idolporträtt, en saxofon och hur summan av allt blir inbjudande, varm. Bohemiskt, blandat, öppet, så, precis så, som det franska samhället är när det är som bäst, enkelt, folkligt och kosmopolitiskt, något som förstärks för mig när jag får reda på att ägaren är berb, från Algeriet.

Tänker jag och ser mig omkring, med vinglaset i min hand, i mitt lilla, just det, paradis. Skrivandet — och läsandet — som en besatthet, ett gift. Att allt ska nedtecknas för att bevaras och att du jag! Det är presidentvalskväll och jag är på väg till Chartier, den gamla arbetarkrogen på Rue Montmartre och på Bd Bonne Nouvelle kommer plötsligt en clochard mot mig med en halvt urdrucken vinflaska höjd i handen. Ett ögonblick får jag för mig att han ska drämma den i huvudet på någon, på mej eller någon annan.

Han raglar fram på den breda trottoaren, jag skärper mina sinnen men ser sedan hur han rör sig vidare, fram mot en sopsäck vid gatan, där han slänger sin tomma vinflaska, för att sedan ragla tillbaka till sina uteliggarkompisar där de slagit läger med några schäferhundar utanför en affär och hela hans manöver vittnar om ett fint … ordningssinne.

Och händelsen får mig att tänka på bilden av kvinnan jag såg, från Latinamerika för många år sedan, då hon dagen efter jordbävningen hela hennes hus var borta, allt bara spillor lik förbannat stod där och sopade rent framför dörren, eller snarare, ickedörren. Efter firandet av Macron vid Louvren tar jag en taxi hem till det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag bor i Paris och när jag kliver in i taxin ser chauffören min lilla trikolor i handen.

Som en av miljontals invandrare i landet drar han en lättnadens suck denna kväll. Och här sitter han nu och kör taxi i Paris som ett antal andra kambodjaner och plötsligt blir valet, Macrons seger och Le Pens beska nederlag, teori bara, en ren abstraktion inför hans smärtsamma öde som rullas ut inför mig i parisnatten.

Mannen bakom ratten har svaret på den frågan …. Sitter på Café Livres, ett kafé med böcker från golv till tak. Det är söndag, mitt på dagen och in kommer två finnar de har finska landslagets halsdukar runt sina halsar , ett medelålders par. Ansiktsuttrycken är trumpna, buttra. De får sina stora öl, tar fram sina mobiler, sitter sedan och scrollar utan att säga ett ord till varandra, läppjandes på sina öl, i fyrtiofem minuter innan de reser sig och går.

När jag iakttar dem slås jag av tanken att det finns folk som på fullaste allvar menar att det inte finns kulturella skillnader mellan olika folk … Och så hör jag, än en gång, historien inom mig om de två finnarna som satt och söp tillsammans.

I Sydsvenskan den 29 april har Maria Küchen en artikel på kultursidan om varför vi författare bör bojkotta Bokmässan i år — för att tidskriften Nya Tider har en monter på mässan. Problemet med texten är att Küchen inte lyckas leda i bevis att Nya Tiders redaktion är nazistisk eller att redaktionen för tidningen bryter mot svensk lag.

Denna text publicerades i Sydsvenskan torsdag 4 maj. Blommande kastanjer, uteserveringar, körsbärsträd, en kir vid fem, cykla genom staden och känna hur den tränger in i mig, genom huden, och hur språken möts i mig och svallar mot varandra som Nordsjön och Skagerack vid Skagen och överallt bilderna, på Emmanuel Macron och Marine Le Pen, och allt borde ju vara avgjort, så klart, men är det inte och ett av skälen är Jean-Luc Mélenchon, den gamle trotskisten som fick nästan tjugo procent i första valomgången.

Det är, så klart, djupt oansvarigt av en politker som vill framstå som antifascist, att leka med elden på det viset. Tongångarna inom den franska extremvänstern som är stark går att sammanfatta i några hashtags: Ni la finance, ni la haine! Varken kapitalet eller hatet , Ni libéralisme, ni fascisme varken liberalism eller fascism och om — mot all förmodan — Marine Le Pen skulle ta hem valet i den andra omgången faller ett mycket tungt ansvar på Mélenchon. Hemmavid kan man se vänsterintellektuella kokettera med samma ansvarslöshet och leka med samma eld.

Att inte göra skillnad på Marine Le Pen och Emmanuel Macron, visar att man inte lärt sig något av mänsklighetens hittills värsta sekel: Jimmy Åkesson och en korsning av Magdalena Andersson och Jan Björklund, för att översätta det till svenska — äsch, det kan gå på ett ut!

Strindberg var mycket i Paris och hade sin egen runda i Quartier Latin på den tiden han försökte göra guld; dagligen gick han denna runda, på exakt samma vis.

Men det är inte den rundan jag får i tankarna min första kväll i Paris, utan scenen i Ett Drömspel med affischklistraren som just fått en ny, grön sänkhåv i present. När han står där med sin håv i handen överfalls han av en plötslig melankoli i samma ögonblick som han ser att det inte var exakt den gröna färg på håven som han hade tänkt sig. Jag får denna känsla när jag sitter på en av mina favoritrestauranger, Le Balzar, på Rue des Écoles ett stenkast från övergångsstället där semiologen och den originelle språktänkaren Roland Barthes blev överkörd av en lastbil och just fått in min Châteaubriand med béarnaise.

Äggen med majonäs var goda, vinet är gott Côtes du Rhône, Guigal , oxfilén är god, béarnaisen och fritesen är goda men — och det är där mannen med sänkhåven smyger sig på mig — det är inte riktigt så gott som jag hade föreställt mig, inte den paradisiska smaken på béarnaisen som jag hade hoppats på. Il pleure dans mon cœur , en sådan rad, tänker jag, comme il pleut sur la ville, och en sådan rad därefter, tänker jag vidare, när regnet faller över Paris och hur många är vi inte en sådan kväll i Paris som den trettionde april tänker på Verlaine och hans dikt, o quelle est cette langueur , hör jag vidare och där är Luxembourgparken i regnet och statyn över poeten, en ensam joggare trotsar regnet, en sådan kväll, alltså, qui pénètre mon cœur?

Kvällens första rapporter från Frankrike är en stor glädje för alla vänner av EU och av solidariteten mellan de europeiska folken: Den absoluta mardrömmen hade varit en slutduell mellan Marine Le Pen och vänsterextremisten Jean-Luc Melenchon, ett retoriskt vidunder med många sympatiska drag men också med uppenbar stollevarning Putinkramare, som Le Pen ; han ville, bland annat, ha in Frankrike i en karibisk allians med Venezuela och Kuba … Vid en slutduell Melenchon-Le Pen den 7 maj hade segraren i det franska presidentvalet varit Vladimir Putin, oavsett om Le Pen eller Melenchon hade vunnit.

Nu kommer, som allt tyder på, europatanken att segra. Frihet, Jämlikhet och Broderskap, ja, hela Upplysningen med allt vad den har inneburit för drömmen om det moderna men inte bara detta utan också tron på öppenheten gentemot omvärlden, både vad gäller handel och invandring, en tro på EU, alltså, men också, ej att förglömma, en järnhand mot islamismen. Jag har varit orolig länge men ikväll känner jag mig glad och lättad. Fransmännen har gjort ett klokt val. Det är, som det känns just denna kväll, läge för alla oss europavänner att plocka fram ett gott vin ur skafferiet varför inte ett franskt?

Sven-Erik Magnusson är död, Sven-Ingvars skapare. Det känns som om en stor bit av Folkhems-Sverige lossnat. Jag älskade Sven-Ingvars som liten grabb och minns som igår när jag cyklade till skivaffären vid Fridhemstorget och köpte ep: På mig, Uppsalakillen, som inte hade några band till Värmland överhuvudtaget.

Men det spelade ingen roll för Sven-Erik Magnussons röst hade något pojkaktigt och oskuldsfullt över sig som gjorde världen och människorna vackra, tyckte jag: Men allt detta hände samtidigt som den anglosaxiska popvågen var som starkast och sköljde in över Sverige med Beatles och Stones som de ledande grupperna och därför hånades man — jag!

Jag sågs som en tönt. Min musiksmak var töntig och trots att jag, något senare än mina klasskamrater, också upptäckte Small Faces, Kinks, Beatles och Stones så vände jag aldrig mina värmländska idoler ryggen. Och då kunde jag, utan att generas, säja: Slottsbron hade ett bra bandylag och fanns på Rekordmagasinets baksida, tillsammans med andra bruksortslag som Lesjöfors, Edsbyn, Bollnäs med flera. I dagens Sverige känns allt detta avlägset, som rapporter från ett sagoland: Och med viss rätt ty frågan är om det funnits något land i världen som varit så bra att leva i, så rättvist och — ursäkta ordvalet — fint som Sverige på talet.

Med Sven-Erik Magnusson går därför också ett stycke vacker, modern sverigehistoria i graven. Ur den växte al-Qaida fram, en organisation som kännetecknades av spektakulära terrorattentat mot Väst, framför allt elfte septemberattentaten. Tanken bakom är dock inte, som många tycks tro, att skapa ett slags allmän panik bara utan al Suris idé var att med den här typen av attentat försöka provocera den europeiska extremhögern till att attackera muslimer och moskéer, varpå Europas muslimer i den inbördeskrigsliknande situation han drömmer om ska uppstå, ska välja islamisternas sida i kampen.

Ren gallimatias, så klart, från en sjuk hjärna men sådan är tanken bakom och den står inte nazismens efter i grymhet. Vad gäller reaktionerna på jihadistattentaten, tar dessa sig, märkligt nog, sällan uttryck i en vilja att demonstrera mot just denna ondska.

Det är en paradox, denna tystnad kring den jihadistiska ideologin, som om den inte fick nämnas vid namn och som om dess rötter i den saudiska salafismen inte fick dras fram i ljuset. När Showan Shattack attackerades av nazister på Kristianstadsgatan samlades vi, tiotusen malmöbor, i en solidaritetsmanifestation för honom men också mot fascism och rasism och när Svenskarnas Parti höll torgmöte på Limhamn för något år sedan var vi tvåtusen personer som skrek ut vår avsky för den nationalsocialistiska ideologin.

Kärlek och solidaritet, alltså, men också ett tydligt utpekande av den fiende som ska bekämpas men när den salafistiske imamen från Saudi Arabien, Salman al-Ouda, förra året framträdde på Amiralen i Malmö var det tyst som i graven utanför lokalen.

Kanske kan attentatet i Stockholm skapa en större medvetenhet om vilken allvarlig fiende vi står inför och om den salafistiska mylla ur vilken vår tids värsta terrorism är född. Skjutningarna i Malmö, sjutton mord på ett år och otaliga skottlossningar har gjort många malmöbor inte bara uppgivna, argna, ledsna utan också förhärdade.

Som om vi inte längre brydde oss och plötsligt kan man höra folk säga, och sig själv tänka: Ja men det är ju bra, så blir vi av med dräggen. Sådana ruggiga tankar från den inre fascist vi alla bär inom oss, en röst som också är ett skydd mot verkligheten när denna blir för förfärlig. Men så står jag bredvid William en kväll, min son, tjugotre, när han precis tar emot ett inlägg från en kompis på Messenger: Jag ser Williams sorgsna blick och vaknar upp och tänker just det, ja, det är ju faktiskt människor som skjuter och skjuts.

Verkliga killar i Williams ålder, med föräldrar och syskon. Och så blir hjärtat rent igen och förnuftet, det som vill förstå, tar över igen och den mörka, grova rösten försvinner ner i de inre djupen igen: Jag sitter på Tapasrestaurangen på Limhamn, hos Anna och Henrik. Han är ett stående inslag i kvarteret där vi bodde i åtta år och får mig alltid att tänka på min farbror som led svårt av tvångstankar och lobotomerades för dessa Min farbror hade tur och tillhörde de tjugo procent som inte blev som Jack Nicholson i Gökboet.

Och efter två glas vin, med allt vad det innebär av ökad känslighet och sentimentalitet, mumlar jag för mig själv: Gösta Ekman är död och många har skrivit fint om en av vårt lands främsta skådespelare och komiker.

Mig får den sorgliga händelsen att tänka på en händelse för något år sedan då jag, av okänd anledning, råkade slå mig ned på en bänk i Altonaparken i centrala Malmö. Plötsligt upptäcker jag Marie-Louise Ekmans fantastiska skulptur över sin make, Det svenska tungsinnet , där den står med de rinnande, gråtande ögonen en skulptur som skulle ha stått på Limhamns torg men där fick den inte stå ty politkerna i stadsdelen, tror jag det var, tackade nej till den med motiveringen: Skulpturen är ett mästerverk och jag försjunker i anblicken av den, lycklig över vad stor konst kan göra med en betraktare.

Så, plötsligt, kommer en man in i parken från Södra Promenaden. Jag får för mig att det är Gösta Ekman själv men inser snabbt att det inte kan vara det för när mannen ser skulpturen hoppar han till av förvåning. Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man?

Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag. Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn — och mannen — och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång.

Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig. Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen. Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum. I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv.

I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof. Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör.

En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid. Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det. Vill extremhögern verkligen detta eller är den inte rätt nöjd med skräckbilden av Malmö som en perfekt yta att projicera sina rasistiska fantasier mot?

Att Trump blir president och Hans Rosling dör, är naturligtvis något man kan se som ett tidens tecken, att ondskan växer och godheten blir svagare. Och för den som är apokalyptiskt lagd kittlar säkert tanken på att se en Marine Le Pen som president i demokratins och upplysningens vagga, Frankrike, den 7 maj. Det vore onekligen ett förfärligt bakslag för allt vad humanism, upplysningstänkande och demokrati heter och — inte omöjligt — en turning point i den moderna historien som kan leda till ett nytt storkrig.

En ruggig trio, alltså, som står så långt ifrån humanismens kärnvärden empati, vilja till dialog, solidaritet som man kan tänka sig och vill man kan man alltså grotta ned sig i detta framtidshål med ett Europa som tycks dömt att gå under i fascism och nationalistiska motsättningar. Men är det då så? Det är här Hans Rosling, kommer in i bilden. Enligt honom har världen aldrig varit så bra för så många som den är just nu. Just nu, alltså, i samma ögonblick som du läser detta. Vi har dessutom alla möjligheter i världen att undanröja klimathot och bekämpa fattigdomen.

Och om vi vågar vara optimister, som Rosling var. Och det gäller för högerextremismen också, den styrs inte av någon naturlag utan går att driva tillbaka.. Och lägger vi nu luppen på Marine Le Pen och synar hennes chanser den 7 maj så är de inte stora ty — och det är den stora skillnaden mot Trump — hennes parti är ett öppet, högerextremt parti med vidriga, historiska rötter, och det ska mycket till för att anständiga humanister i Frankrike, inom borgerligheten eller inom vänstern, ska lägga sin röst på henne i en andra omgång.

Trump representerade ett djupt respekterat politiskt parti med, från och till, stolta rötter. Går hon till en andra omgång, vilket är troligt, kommer, förhoppningsvis, hela det demokratiska, antifascistiska och republikanska Frankrike att resa sig, misstänker — och hoppas! Det enda som jag tror kan ändra på en sådan prognos är ett nytt, större terrordåd i Frankrike. Att jag springer på folk på stan som jag nyss tänkt på, tyckte jag förr var otroligt märkligt men numera händer det så ofta att jag betraktar det som normalt.

Jag började fundera på varför Qvarnström var så negativ och sa till mig själv att jag skulle fråga honom vid tillfälle. En halvtimme senare ser jag Qvarnström komma gående vid Södertull men på andra sidan gatan och jag tycker inte saken är så viktig att jag löper ikapp honom. Men det att jag såg honom precis efter att ha tänkt på honom får mig inte att hoppa till, det är vardagsmat utan att jag riktigt kan förklara hur det är möjligt.

Jag hade, för första gången i mitt liv, min moster, 88 år, på middag tillsammans med min mor, en trevlig middag där min moster berättade mycket om de tre olympiader hon deltog i London, Helsingfors och Melbourne. Om det plus släktprat, som i alla familjer.

Två dagar senare får jag ett mail från hennes son, min kusin. Han mailar mej att han är på väg in i Malmö Hamn som kapten på en stor kemtanker och frågar ifall jag har lust att komma ombord och prata lite. Sedan många år tillbaka har han ingen kontakt med sin mor.

Och han och jag har inte setts, eller hörts, sedan …. En roman som alltid har funnits lite i utkanten av min litterära värld är J. Huysmans À rebours Mot strömmen. Jag har aldrig tagit tag i den trots att jag är djupt neddoppad i fransk litteraturhistoria.

Så, plötsligt, bestämmer jag mig för att läsa den och blir, omedelbart, djupt imponerad och nästan arg på mig själv för att jag lyckats missa detta, som jag nu inser, mästerverk. Huysmans språk är en ren glädje: Jag stryker under och antecknar sida efter sida; boken är så rik på detaljer och nyanser att jag inte klarar att läsa mer än några sidor i taget eftersom jag inte hinner smälta mer.

Och när det gäller konstens och litteraturens värde vet jag inte om jag läst någon som uttryckt det bättre än Huysmans: När det gällde konsten och litteraturen hade hans idéer sprungit ur en enkel iakttagelse; det fanns i hans ögon inga litterära skolor, det var bara författarens temperament som betydde något; bara processerna i den skapande hjärnan intresserade honom, vilket ämne den än sysselsatte sig med.

Regeringen Löfven har beslutat sig för att återinföra värnplikten. Ett klokt beslut av två skäl. Det ena är att en värnpliktsarmé är långt mer demokratisk än en yrkesarmé, det andra Putins och Rysslands allt aggressivare beteende men bortsett från allt det, har regeringens beslut fått många svenska män att tänka tillbaka på tiden i lumpen och när jag gör det flyter ett antal minnen upp till ytan från tiden på LV4 i Malmö. En annan händelse som väcks till liv i mig är när vi publicerade en antimilitaristisk dikt av Bertolt Brecht i Stampet från kön och när Bonny, en rättfram lastbilschaufför från Österlen som brukade väcka oss på luckan, tjugofyra unga män, med en brakfis varje morgon, hade läst dikten kom han fram till mig, la handen på min axel och sa:.

Men du, vilken lucka liggor den där Brecht po? Och hur det ägde rum, där, mitt i detta hav av etikettsvana högdjur från hela världen. Det var vackert och ett stort ögonblick som, misstänker jag, för alltid skrev in sig i pop- och rockhistorien. Kanske formulerar Leonard Cohen det bäst, det som hände, med en strof ur sången Anthem: Vi firar jul i Hamburg och på julmarknaden på Reeperbahn dagen före julafton och bara några dagar efter det islamistiska terrordådet mot julmarknaden vid Gedächtniskirche i Berlin härskar ett närmast fridfullt lugn vid stånden.

Jag blir imponerad av tyskarnas lugn. Några poliser med automatvapen rör sig diskret i bakgrunden. Men ingen rädsla känns. Man dricker sitt glühwein, skålar, kramas och önskar varandra Frohe Weinachten och det slår mig att det som terroristen Anis Amri representerar, den salafistiska extremism som påbjuder mord på oskyldiga kuffar hur som helst när som helst, i själva verket innebär ett magnifikt svaghetstecken från människor som inte har något att erbjuda mänskligheten.

Annat än död, ondska och terror. Kanske, tänker jag, har detta också något att göra med kristendomens stora gåta, nåden, och förmågan att vända andra kinden till. Det vill säga det jag kan beundra många kristna för men som inte är min filosofi, jag som vill se IS krossad och utplånad på samma vis som nazismen krossades och utplånades. Tänker jag, beställer en äggpunsch, och slås av ännu en paradox: Och att tyskarna runt omkring mig inte verkar ha några som helst problem med det.

Kanske inte men ändå en märklig händelse. På julafton äter vi middag på den portugisiska restaurangen Vasco da Gama på Lange Reihe i kvarteret S: Vi lägger märke till ett ungt par som slår sig ned vid vår sida. De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen.

Dagen efter går vi på Pulverfass , den klassiska transvestitcabarén på Reeperbahn, och döm om vår förvåning när samma par slår sig ned bredvid oss på nytt. Det blir muntra skratt mellan oss när de känner igen oss. Inte alls men sannolikheten för det inträffade är ändå intressant att kittla tanken med: När jag läser om belägringen av Mosul som nu pågått i tio veckor och hur hårdnackat de fanatiska jihadisterna försvarar sig mot en numerärt överlägsen militär fiende kommer jag att tänka på Canudos, i Bahias inland, i Brasilien.

En religiös dåre, Antônio Conselheiro, drog i slutet av talet omkring i nordöstra Brasilien och predikade på gator och torg. Det slutade med att han fick med sig några tusen anhängare långt in i caatingan, ett torrt landskap bestående av ökenmark och snårskog där det, på sin höjd, regnar några dagar om året.

Väl framme i just Canudos, en liten by, byggde man, under sin ledare, upp ett samhälle med en blandning av kristna och socialistiska principer.

Detta var mitt under det modernitetsrus som på den tiden sköljde fram i det land som några år tidigare blivit republik, och där den franske filosofen Auguste Comtes positivism stod stark. En första kontingent på femhundra soldater skickades därför ut i öknen men slogs lätt tillbaka av Conselheiro och hans folk. Oron i Rio ökade. Nytt försök, nu med en bataljon på 1. Men också de slogs tillbaka och många av de som överlevde och lyckades ta sig tillbaka till huvudstaden hade blivit traumatiserade på kuppen.

Nu spred sig paniken i huvudstaden och i en tredje våg, i juni , skickades 2. Den dramatiska kampen finns skildrad av Euclides da Cunha, en journalist som var ögonvittne till striderna och hans skildring av det hela, Os sertões Markerna brinna , går att se som ingången till den litterära modernismen i Brasilien, ett verk Vargas Llosa tog som utgångspunkt för sin roman Kriget vid världens ände. Det finns likheter med belägringen av Mosul. Då, i slutet av talet, hade drömmen om ett nytt, demokratiskt och republikanskt Brasilien slagit rot efter kejsardömet men många fattiga var inte med på tåget och omfamnade därför den religiösa lösningen, en antimodern handling som påminner om den jihadisterna — om än med tusenfaldigt värre grymhet — nu omfamnar, ett salafistiskt nej till allt vad modernitet och globalisering heter.

Jag trodde att den allians av irakiska, kurdiska och turkiska styrkor som nu belägrar Mosul skulle besegra IS på några veckor. Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och ser himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet.

Och längtar hem till fru och barn i Bagdad. Slaget om Aleppo verkar vara över. Med Vladimir Putins hjälp har Bashar al-Assad uppenbarligen krossat allt motstånd vilket, sannolikt, innebär att han kan hålla sig kvar vid makten. Den läspande bödeln från Damaskus, som nu överträffat sin fars grymhet med råge, har på sitt samvete upp emot en halv miljon döda, två miljoner skadade och miljontals syrier på flykt utanför landet. Och den mannen ska nu bygga upp landet och få det på fötter… En tragedi som möjliggjorts av stödet från gangstern i Kreml.

Utan det ryska stödet vore kanske al-Assads dagar räknade och det som började som en demokratisk dröm, den historiska arabiska våren som startade den den 17 december när den arbetslöse, tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor , framburen av sekulära krafter i hela arabvärlden, har nu slutat i en islamistisk OCH en klassiskt reaktionär arabisk lösning Bashar al-Assad, Saddam Hussein, Muhammad Khaddafi, det vill säga sekulär arabisk diktatur och kikar man på arabvärlden idag finns det bara en ljuspunkt: Tunisien, där demokratin verkar ha stabiliserats.

I övrigt är mörkret kompakt. Men kanske ska man ändå inte förtvivla ty den arabiska våren sådde ett frö och frön kan som bekant ta tid på sig att gro. Den franska revolutionen födde också en motreaktion, institutionaliserad av Wienkongressen , där många av friheterna rullades tillbaka men — och det är väl det som, om jag förstått honom rätt, Hegel menar vara förnuftets list — blev trycket så starkt att de friheter och rättigheter som revolutionen födde satte sig, om än fyrtioen år senare.

Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i arabvärlden, att förnuftets list tvingar bort både islamister och diktatorer som Bashar al-Assad på det att en demokratisk arabvärld kan födas, från Bagdad till Rabat, inget arabland undantaget.

Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz.

Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting. Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad som står på går jag bara uppför trapporna och njuter av musiken. I samma ögonblick som jag kliver in i min lägenhet tystnar Cohens röst. Jag plockar fram mobilen och försöker förstå vad som hänt, om nån skickat nåt eller, men — nada.

Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen. Jag ser Ebba Witt-Brattström i teveprogrammet Babel. Hon pratar om sin nya bok med den lätt megalomana titeln Århundradets kärlekskrig. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan. Det frilägger allt, som röntgenstrålar. Och det är det som gör att jag inte upplever henne som ärlig eller sann.

Det finns något som jag inte kan sätta fingret på bakom den lätt arroganta masken, hennes sätt gentemot Jessica Gedin, något obehagligt. Och den hon syftade på då var Karl Ove Knausgård och dennes vän, Geir Angell , trots att den uppenbara måltavlan var hennes dåvarande make, Horace Engdahl. Jo, den första litterära referensen hon nämner när hon berättar om sin nya bok uppgörelsen med Horace E är inte Moa Martinson, inte Agnes von Krusenstjerna, inte Kerstin Ekman utan just — Karl Ove Knausgård.

Den feministiska ikonen är alltså tvungen att luta sig mot Knausgård för att förklara hur och varför hon själv skrivit sin bok …. Fidel Castro är död, Karibiens ende kommunistdiktator. De flesta tycks förbigå Castros död med ett slags generad tystnad. När jag kikar runt bland vänner och bekanta lägger jag märke till några som inte kan låta bli att hylla Castro öppet, i ett slags tonårstrots trots att de är äldre män vid det här laget.

De som hyllar diktatorn har fria konstnärsyrken och skulle inte ha kunnat verka en enda dag — inte en! Extremhögern pumpar på med uttrycket för full kraft, utan ironi. Själv använder jag det ofta, med glimten i ögat, på samma sätt som de flesta av mina vänner där i stort sett alla är vänster på ett eller annat sätt. För att det hjälper till att blottlägga diskussionsmönster i vårt samhälle. Ämnet för den dagens Studio Ett var en jämförelse mellan vår tid och trettiotalet rörande, bland annat, antisemitismen.

Programmet var tolv minuter långt och de två inbjudna kom, bland annat, in på följande: Inte en enda gång nämner de den antisemitism med salafistisk bakgrund som drabbat Frankrike hårt Mohammed Merah, som bland annat dödade tre judiska barn och en rabbin i Toulouse i mars och Amedy Coulibaly som dödade fyra judar i en kosherbutik vid Porte de Vincennes den 9 januari och Danmark där den radikale islamisten Omar Abdel Hamid El-Hussein dödade den frivillige vakten vid synagogan på Krystalgade, Dan Uzan, i februari Inte ett ljud heller om det muslimska judehat som blivit ett problem i Malmö och fått vissa judiska familjer att lämna stan.

Så, precis så, fungerar politisk korrekthet och så, precis så, skapas det ideologiska utrymmet för hatsajter som Axpixlat. Jag läser Eländet av Andrzej Tichy och det känns som att få ett hårt slag i solar plexus.

Med ypperlig musikalitet och rytmkänsla skapar Tichy en mörk och suggestiv roman som skildrar den gäng- och förortsvärld vars verklighet tidningarna då och då lyfter fram när en ny skottlossning inträffat i Malmö. Det är en till stora delar hopplös värld Tichy gestaltar men just genom att han fångar den så väl, så exakt på kornet, känns det som om ljuset ändå tränger in, då och då, paradoxalt nog, och skänker någon form av hopp hos vissa av gestalterna.

Och till det bidrar även den sparsmakade humorn: Jul Brinner , till exempel, som en variant på Yul Brynner. Augustnominerad, men kanske ändå omöjlig som Augustvinnare eftersom den verklighet Tichy skildrar är så rå och sorglig att många potentiella läsare förmodligen bara vill hålla allt sådant ifrån sig: Sedan några veckor tillbaka håller en grupp asfaltläggare och stensättare på att lägga om gatan och trottoarerna framför mitt hus.

Det är fascinerande att studera med vilken precision och med vilket tålamod arbetet utförs, hur jämnt asfalten breds ut och plattas till, hur stenplattorna på trottoarerna läggs på plats, kant i kant, med millimeterprecision. Jag blir imponerad och kommer till att tänka på skrivandet och, framför allt, romankonsten, hur man, när man skriver en roman, måste gå tillväga med samma tålmodiga precisionsarbete, mening för mening, kapitel för kapitel, komma för komma, punkt för punkt.

Så en eftermiddag fattar jag mod till mig och går fram till två stensättare, på knä nedanför min lägenhet: Jag vill bara tacka för ett enormt fint arbete! Jag är imponerad, säger jag. Och det hela leder mina tankar till en kort dikt jag läste en gång. De har slutat lägga sina plattor och ser nyfiket på mig. Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens. De ser ut att gilla den och återgår sedan till sitt arbete. Liksom jag till mitt, uppe i lägenheten, med de något lättare stenar som orden utgör.

Jaques Werup är död. Werup, den litterära portalen till min hemstad, Malmö. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse — nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal. Jo, det kommer leva vidare i oss, vi som varit med om honom, personligen eller litterärt, ty för många av oss kommer han finnas där tills vi själva går bort: Som ung och romantisk gymnasist på S: Men kanske framför allt för Hjalmar Gullberg, den hög- och finstämde.

Och där, pang bom, mitt i det högstämda landar en diktsamling som heter Tiden i Malmö på jorden av just Jacques Werup. Herregud Werup skriver poesi om Bosse Larsson, Bosse , min stora idol, jag som själv drömde om att bli fotbollsspelare. Han skriver om ståplatsläktaren på Malmö Stadion, mitt andra hem. Kan poesi vara så enkel, får man ta in allt i poesin? Ja, det får man. Och det visste han. Och han gjorde det ständigt och med krass malmöitisk saklighet, humor, sentimentalitet och fin högstämdhet oavsett om han skrev om Österlen, Venezuela, Belleville eller det Malmö han alltid tycktes bära inom sig som ett lod.

Han hade många strängar på sin vackra lyra och på Cabaret Fredagsbarnen lekte han och Lasse Söderberg fram litteraturen med sina gäster; för oss yngre, underbara trolleriföreställningar där vem som helst kunde dyka upp ur deras stora poesihatt. Så öppnade han dörren för mig som författare. Vi umgicks inte, kände inte varandra, möttes några få gånger bara men det var genom sitt djupt malmöitiska sätt att vara och skriva på, som staden öppnades för mig litterärt.

Och han gjorde det med ett tilltal där den falska motsättningen mellan allvar och humor vittrat ned för Werup var både djup OCH rolig, döds- och livsnära. Halv fyra natten till den nionde november går jag och lägger mej. Då har Sören Holmberg just uttalat sej. Hela Florida är räknat utom några större Miamiförorter som domineras av spansktalande, säger han, och det vi ska förstå är att det ska tala till Hillarys fördel.

Jag går till sängs, inte med en uttalat optimistisk känsla men med en förhoppning om att det ändå ska ordna sej. Jag sover dåligt och pendlar mellan dröm och vaket men det är som om jag i själva sömnen, eller i mellantillstånden, inser att katastrofen kommer att äga rum. Och när jag väl vaknar, vill jag inte öppna ögonen, inte gå upp, inte kika i mobilen, inte slå på teven. Jag har förstått, på något märkligt vis har intuitionen luskat reda på att det ofattbara inträffat.

Det säger man ofta som författare men den här gången blir jag golvad av just det faktumet. Jag kan inte minnas något liknande. Visst, det var en magsugare men inte i närheten av detta. Tanken svindlar och jag får leta mig ner till Kubakrisen, då jag var barn, för att påminnas om en liknande rädsla. Jag kan inte minnas någonting som går att jämföra i mitt vuxna liv, av politisk chock: Det är en skam för USA, en skam för det amerikanska folket, så klart, och för oss andra är det en påminnelse om den vassa egg världen vilar på.

Att gangstern i Kreml, Vladimir Putin, är den förste att gratulera Trump, säger allt om hur farlig världen just blivit. Och det är kanske det jag känner denna morgon, att politik nästan alltid är babbel och abstraktioner. Denna morgon blev den allvar, på riktigt, tog konkretion som rädsla i min egen kropp, en rädsla som går att ta på. En Simpsonsfigur med tillgång till kärnvapen, herre min skapare ….

Ibland skriver jag debattartiklar. Jag gör det av intresse och för att jag tycker att det är nödvändigt att stå upp för de humanistiska ideal som jag tror på.

Och nästan varje gång inträffar samma sak: De ekar i min skalle, ytliga papperssvalor, glömda imorgon och på långt, långt avstånd från hjärta, känslor, kön. Från allt det som är djupast verkligt i mig. Och ändå är det som att vi måste detta, hålla på att bolla med dessa tristessens utbytbara ord: De står mig upp i halsen, papperssvalorna, och får mig, nästan alltid, att längta till de verkliga orden, de riktiga ord som Gullberg beskrev en gång: Bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång har en skugga som träden… Och kanske är det just det, som Gullberg skriver, att det politiska språket, liksom det filosofiska, saknar skugga och, därmed, djup.

Påven intar ståplatsläktaren på Swedbank, på samma plats där jag och mina blåa kamrater brukar sjunga MFF-hymnen.

Och det var ok för mig, att han fick låna en för oss så helig plats. Vad som dock inte var ok, var det närmast totala knäfall som han emottogs med, som om allt kritiskt sinne kortslöts hos kommentatorer och journalister i tidningar, på radio och teve. En man, alltså, med makt över en dryg miljard människor som är emot i stort sett allt som moderniteten innebär: Vad det handlade om? En fullständig mental blackout hos stora delar av offentligheten. Det är en märklig föreställning.

Malmö FF har den överlägset bästa truppen i Allsvenskan, är mitt i guldstriden men förlorar mot nykomlingen från Jämtland med klara och är inte i närheten av att ge jämtarna en match. Östersund trillar boll på barçavis, slår aldrig bort den, passar sig ur alla situationer och är sylvassa när de går till anfall. Malmö FF, vårt stolta Malmö FF, alltså, som spelat Champions League två år i rad, får en fotbollslektion av guds nåde men när jag går därifrån och cyklar hem så lider mitt MFF-hjärta visserligen men, och det är det viktiga — och kanske också ett tecken på skillnaden mellan kärlek och blind kärlek — mitt fotbollshjärta gläds.

Det är tjugo minuter kvar av årets sista allsvenska match, Malmö FF-Hammarby, när han kommer in, kungen av Swedbank. Före matchen har han hyllats med ett jättelikt och vackert tifo. Nu är han på plan igen efter några veckors skada och efter några minuter får han en lång, vacker passning från Tobias Sana som han tar ner på bröstet, tar några steg och sedan stänker upp bollen i krysset. Några minuter senare sticker han i djupet, i exakt rätt ögonblick, får en passning, tvekar inte och drar in den, otagbart, med vänstern, ribba in.

Jag är helt perplex. En säsongsavslutning som kändes näst intill regisserad. Tänk, tänker jag, så mycket tommare mitt liv hade varit utan denna ständiga, ljusblåa glädjekälla. Karl Marx lär en gång ha sagt att han inte var marxist.

Det var ett klokt uttalande som satte fingret på hans eget verk som ett intellektuellt verktyg i första hand men också på det faktum att vissa av hans uttolkare slaviskt ville vandra i mästarens fotspår; Marx hade skapat verktyg att tolka verkligheten med, ingen ideologi att visa automatisk trohet mot.

Jag får detta i tankarna när jag läser om de senaste identitetspolitiska turerna i Sverige. Fel människor hade, enligt BC, bjudits in, debattörer med fel hudfärg och fel åsikter.

Så förvandlar sig alltså uttalade normkritiker till rena kommissarier, en bisarr utveckling som också gått att skönja i Malmö på sistone. Janzons idé, att använda normkritiken som ett verktyg att analysera även det egna företaget med och inte bara svälja den okritiskt, fick skarpa mothugg och ingen av hans chefer ville ställa upp på intervjuer om företagets mångfaldsplan och hur denna omsätts i praktiken.

En fråga som ställdes var följande: Hur har då denna galenskap blivit möjlig? Ja, en som försökt analysera det hela är sociologen Göran Adamson. I sin intressanta bok, Svensk mångfaldspolitik — en kritik från vänster , analyserar han hur en i grunden god tanke, mångfald, lätt blir reaktionär när den upphöjs till ideologi med mångfaldsplaner som ska följas till punkt och pricka.

Som med normkritiken, alltså, som när den förvandlas till en ideologi vi alla okritiskt ska böja oss inför, blir motsatsen till det den var tänkt att vara: Hur det gick för Adamson?

I samma ögonblick som han publicerade sin bok, tvingades han bort från Malmö Högskola …. Det finns idag all anledning att höja beredskapen vad gäller försvaret av takhöjd, både inom public service och vid våra högskolor och universitet. I början av september var jag på en litteraturfestival i Collioure, den lilla franska staden vid gränsen till Spanien där diktaren Antonio Machado dog i februari efter att ha flytt Francos trupper.

Jag var där, inbjuden tillsammans med Katarina Mazetti och Björn Larsson, båda storsäljande i Frankrike, och det var signeringar och samtal inför en nyfiken och intresserad publik på stadens lilla torg; tre fina dagar med intressanta möten. På flyget hem från Montpellier hamnade jag längst bak tillsammans med Katarina M. Precis när jag hade satt mig ner upptäcker jag att kvinnan i det unga paret framför oss sitter med min kriminalroman Casal ventoso i sina händer, berättelsen om hur det gick till när heroinet kom till Malmö sommaren Det är den franska utgåvan, ser jag, och ingen köpebok utan ett biblioteksexemplar.

Jag blir lite stolt, så klart, och nämner det för Katarina vid min sida, för vilken liknande saker säkert är vardagsmat eftersom hon sålt mer än en miljon böcker bara i Frankrike. Själv kan jag inte ta blicken från den unga kvinnan och studerar noga hur hon läser min bok. Först intensivt några sidor sen lägger hon den åt sidan. Sen läser hon på ett annat ställe i boken, lika intensivt, och visar därefter viskande partiet för sin vän vid sidan.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till det hela men bestämmer mej till sist för att — när vi går av planet — säja att det är jag som är författaren till opuset hon håller i handen. Då tittar de på mig med djup förvåning men mer som om jag vore en dåre än i nåt slags beundran. De får inga ord över sina läppar och jag fyller på lite med vem jag är, var jag bor och att romanen utspelar sig i Malmö, Köpenhamns grannstad.

Men ingenting biter, verkar det som. De frågar ingenting, de packar bara ihop sina saker och går sedan ut ur planet samtidigt som jag går bakom dem och känner mej lite lätt fånig. Och när jag några minuter senare tvingas springa förbi dem inne i avgångshallen, eftersom jag tror att min väska förväxlats med en annan persons, flyttar mitt medvetande in i deras huvuden och jag ser mig själv med deras, det unga paret, ögon: Där är han igen, dåren från planet, le fou, som låtsas att han är författare!

Nu vill jag passa på att lyfta fram hennes debut också, Den ryska sjalen, som jag precis läst, en kort kärleksroman skriven med samma stilistiska säkerhet och minimalistiska auktoritet som Blodapelsin. Det är en underbar liten berättelse, utmärkt balanserad där allt kommer med i förälskelsebågen; ingenting blir naturligtvis sämre av de levande dialogerna — ett antal barndialoger också — och en lite torr men levande humor.

Vogel är inte heller främmande för bruket av kongeniala metaforer, även det behärskar hon: Vad kan man säja mer? Det finns ingenting mer att säja. Det enda som återstår är generad tystnad. För något år sedan fick jag en roman skickad till mig av en författare jag aldrig hade hört talas om, Anna Vogel. Romanen hette Blodapelsin och var utgiven på det lilla förlaget Aglaktuk.

Både omslaget och förlagets namn bidrog till att boken hamnade långt ned i en av mina ska-läsa-sedan-högar som lätt blir kommer-aldrig-att-läsa-högar. Och då och då när jag skymtade den där boken kände jag det där lilla, gnagande dåliga samvetet. Jag hade ju i ett mail lovat författaren att läsa. Och så en dag, nu i augusti, tar jag fram den och börjar läsa, rädd för att det inte ska vara bra men blir — begistrad! Den knappa stilen, den befriande humorn, Vogels mod när hon så känsligt och nyanserat fångar en flickas upptäckt av den egna sexualiteten; jag blir glad och imponerad, det är bra litteratur rätt igenom och det märks att författaren vägt inte bara orden utan också kapitlen och dialogerna i små guldskålar ty hela romanen sitter ihop på ett vackert och verkningsfullt sätt.

Ingenting blir naturligtvis sämre av att hon använder sig av en spännande kontrastverkan genom att spela ut den lilla skånska småstaden mot stora, äventyrliga Köpenhamn. När jag skriver ett mail till henne och uttrycker min entusiasm frågar jag henne också hur Bonniers och Norstedts kunde tacka nej till detta. De har inte sett det, svarar hon och berättar vidare att hon valde att ge ut boken på eget förlag, Aglaktuk, som hon äger tillsammans med sin syster.

Och då tänker jag: Aj, så många läsare som kommer att gå miste om denna pärla ty så funkar den svenska bokmarknaden, små förlag som Aglaktuk och Klorofyll har inte en chans att nå ut via de stora distributionskanalerna. Beställ alltså direkt från Aglaktuk. Den första juli gick pappa bort, 89 år gammal. Några veckor senare delar vi upp sakerna i hans lilla lägenhet i Sabbatsbergsbyn, jag och mina syskon: Pappa kunde vara hemlighetsfull, teg om mycket som han hade varit med om.

Det tänker jag på när jag hittar Piet Heins Gruk fra alle aarene , under pseudonymen Kumbel, i en av hans bokhyllor. Att pappa, min pappa, var en Gruk-älskare, att han älskade Heins geniala gubbar och verser! Det borde inte förvåna mej, naturligtvis, eftersom pappa älskade vers och var en mycket god versmakare gav bland annat ut julklappsrimsboken Verser i juletid, hjälpreda för julklappsrimmare ; Gedins förlag, tillsammans med Claes Grill och Christer Mannerfelt men jag blir ändå lite ställd.

Och njuter av den mästerlige Hein på min balkong, som av ett dyrt årgångsvin, gruk för gruk, med pappa som en liten papegoja på min ena axel:. Efter begravningen av pappa i Hedvig Eleonora, där han en gång i tiden gifte sig med mamma med mej i magen inför Ingmar Bergmans far, kör jag till Skåne igen med bilen full av pappas grejer. Nån dag senare är jag i vår sommarstuga på Bjäre. När jag går förbi ett foto på pappa och mej och min bror, inramat och hängande på väggen i en rund ram, rasar det i golvet, ett foto jag alltid älskat eftersom pappa ser så vacker, stolt och lycklig ut på det.

Själv ser jag sur ut, sannolikt för att jag just fått en en lillebror. Det är vi tre på fotot. Det fotot har hängt på väggen i vår sommarstuga i över fyrtio år utan att någonsin ha lossnat från sin spik. Men nu, nån dag efter pappas begravning, rasar det i golvet med en smäll. Några veckor efter begravningen får jag ett vackert brev om pappa från Peter Nobel, vän till mina föräldrar när de läste i Uppsala alla tre på femtiotalet. Han beklagar sorgen och skriver dessutom fint om mina böcker.

Han berättar också att han fick sitt brev till mig i retur och att han först skickat det till en annan Fredrik Ekelund, som det visade sig. Jag läser Madame Bovary för andra eller tredje gången och känner Flaubertfebern stiga i mig, en beundran kombinerad med fascinationen inför hur mycket man han! Det är också en känsla av absolut tillit till författaren som fyller mig, jag känner och vet att det inte finns något poröst, ogenomtänkt någonstans i texten, ja att allt, precis allt, är som av guld.

Visst är det hans berömda skalpell, det vassa, skoningslösa och detaljrikedomen men det som slår mig mest är balansen mellan partierna med flödande detaljrikedom och plötsliga minimalismer. Som när Emma och Charles får en dotter, allt avhandlat på en halv sida samtidigt som Flaubert just skämt bort läsaren med långa, målande beskrivningar av hus, matsalar, ansikten och landskap, sida upp och sida ned. Men här går det undan: Elle accoucha un dimanche, vers six heures, au soleil levant.

Hon vände på huvudet och svimmade. På Foucaults sista föreläsning den våren, den 24 mars, satt jag långt fram i salen och la märke till hur förkyld han verkade vara men tänkte inte mer på saken.

Han var som vanligt bländande och trollband alla med sina ord men inte bara det utan också, tror jag, med sin märkliga uppenbarelse: Några månader senare, i juni, dog han. Men det förstod inte vi då.

En god vän som också gick på föreläsningarna hävdade att Foucault hade tänkt ihjäl sig. Någon i det läkarlag som hade tagit emot Foucault hade, enligt min vän, påstått detta.

Kan man verkligen tänka ihjäl sig? Han kunde nog det i alla fall. Guibert, som var nära vän till Foucault, och uppmanades av filosofen att bränna de manuskript som inte var riktigt klara något han lyckligtvis inte gjorde, det som sedermera, om jag uppfattat saken rätt, blev de sista delarna av Sexualitetens historia , skildrar deras sista möten med värme och kärlek men också med ruggig klarsyn den dödsångest som Foucault hade och som Guibert själv visste att han skulle drabbas av i sinom tid ty han visste redan då att han själv var smittad: Det är en märklig debatt som blossat upp i Sverige kring det islamistiskt inspirerade plagget.

Och det märkliga ligger i vissa feministers Schyman bl a oförmåga att se plaggets förtryckande natur. Det är inte vanliga muslimer som klär sig i burkini, det är islamister som gör det och det görs med en vilja att styra samhället i islamistisk riktning könsapartheid osv och inte sällan med en vilja att provocera den sekulära omgivningen.

Varför, till exempel, lägga sig på stranden nedanför Promenade des Anglais i Nice, i burkini några veckor efter den jihadistattack som tog livet av 84 människor?

Det är i mina ögon obegripligt och vittnar om en uppenbar brist på empati, på nästan samma vis som det skulle ha varit att lägga sig på en klippa på Utøya med hakkorsbindel på armen några veckor efter Breiviks terrorattack. Ja, jag veeet, burkinin är inte en burka men den är släkt med det plagget, därav namnet. Att förbjuda burkinin är emellertid att gå för långt.

Vill man, som Dilsa Demirbag-Steen skrivit om burkan, gå omkring i grodmansdräkt på stan ska man få göra det. En aspekt som dock alltid glöms, framför allt av radikalfeminister, när slöjan, niqaben, burkan, hijaben osv kommer på tal är att dessa plagg inte bara kränker dem som bär dem eftersom de är symboler för ett religiöst och patriarkalt förtryck utan också, inte minst, kränker alla män, också. Det är paradoxen med denna religiösa idioti: Ibland springer man på meningar som vittnar om litteraturens oerhörda förmåga att göra oss större, mer seende.

Som denna, i Kristoffer Leandoers fina, nyutkomna De försvunna böckernas bibliotek: Det finns en olycklig polarisering mellan Danmark och Sverige, politiskt. Och den bygger på två klichéartade felsyner, den danska om Sverige som ett fånigt, politiskt korrekt förbudsland , den svenska om Danmark som ett ruttet, rasistiskt konungarike; Lena Sundströms klena Världens lyckligaste folk är ett praktexempel på de svenska fördomarna om Danmark.

Men — och det är detta men som utgör den danska paradoxen — Danmark är sannolikt ett mer integrerat land än Sverige och, inte minst, ett land där debatten förs öppnare, mer ärligt — om än råare — än i Sverige. Den ängslighet som blivit standard inom svenska media finns inte på samma sätt i Danmark, varför det uppstår ett helt annat drag i debatten. Och tittar man historiskt på de två länderna, visar det sig att Dansk Folkeparti kommer ur klassisk missnöjespolitik Glistrup , SD ur klassisk högerextremism till och med en nazistanstruken sådan.

I Sverige har upp emot 15! I Danmark ingen alls och kanske går det att se som att locket på-mentaliteten i känsliga frågor hos oss, tvingar ut folk i träskmarkerna. Svensk präktighet och moralism står mot dansk pragmatism och humor och den som såg det sista avsnittet av Belinda Olssons Debatt förra hösten, förstår kanske vad jag menar. Jag skämdes å flera av de svenska debattörernas vägnar men kände desto större respekt för flera av de danska.

Ja, kanske går motsättningen mellan svenskt och danskt att reducera till följande: Anledningen är att hon under en lunch med kulturchefen, Rakel Chukri, anser sig ha blivit tagen i örat för att hon på sitt eget vis skrivit om händelserna i Köln på nyårsnatten, invandring, mångkultur och islam.

Om, jag skriver OM jag var ju inte med på lunchen och har bara Heberleins ord det är så som Heberlein skriver, är det en skandal och då borde kulturchefen tas i örat av Sydsvenskans chefredaktör ty Ann Heberleins åsikter är inga märkliga åsikter, har ingenting med fascistoida, rasistiska föreställningar att göra. Om det är som jag misstänker — OM igen, alltså, jag var inte med på lunchen… — är det Heberleins modiga krönika i Sydsvenskan efter händelserna i Köln på nyårsnatten som spökar.

Heberlein spekulerade i att det var kulturskillnader som låg till grund för de sexuella trakasserierna i centrala Köln. Poängen i den var att det var män med bakgrund i kulturer med en helt annan, reaktionär kvinnosyn som låg bakom trakasserierna. Låt mig slå fast det. Ett problem med män formade av en kultur, där kvinnan är ett objekt, som ska vara intakt på bröllopsnatten, och som är till för mannen.

Där framgår tydligt hur efterbliven synen på jämställdhet och homosexualitet är i Mellanöstern, till exempel, men hur ett land som Sverige ligger i topp i synen på dessa frågor. Men Heberlein fick alltså löpa gatlopp i medierna, tvingad till detta av bland annat Rossana Dinamarca. Några månader efter händelserna kungjorde den tyska polisen att av förövare i Köln hade sin bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika.

Heberlein hade rätt, Dinamarca fel. Men tror nu någon att en Dinamarca skulle gå ut och beklaga att hon hade fel och be Heberlein om ursäkt, så är det bara att glömma.

I den här typen av frågor invandring, islam, mångkultur är inga tillmälen längre för grova och ursäkter finns inte på kartan.

Dock är min förhoppning och övertygelse att Heberlein går stärkt ur den här typen av strider. Hon verkar vara av det rätta virket och det är intellektuella av just det orädda slaget som Sverige behöver för att debatten ska bli frisk och meningsfull.

Jag är i New York en dryg vecka för att vandra i malmöförfattaren Gösta Larssons fotspår, mannen som emigrerade till USA och slog igenom over there med två romaner om arbetarmiljöer i Malmö, Our Daily Bread och Fatherland, farewell!

Inte minst rosades Larssons engelska ty märkligt nog skrev han sina romaner på engelska , som ansågs hålla hög klass. Det stora genombrottet kom med Ships in the River , en roman om hamnarbetarna vid Hudson River som Warner Brothers ville filmatisera, ett anbud Larsson till sist — av outgrundliga skäl — tackade nej till.

Resten av hans liv blev ett fall nedåt och slutade med självmord i februari , på exakt samma vis som Dagerman igentejpad bil, garage. Men nu är det maj och jag vandrar omkring i Brooklyn på jakt efter en av hans New Yorkadresser.

Allt är platt och stekhett och jag går vilse i kvarter med ortodoxa judar där alla män och pojkar är klädda likadant. Till sist, efter en och en halvtimme, är jag tillbaka vid utgångspunkten och tar istället tunnelbana och kommer till sist, äntligen, fram till S: Mission accomplished och när jag går därifrån frågar jag ett medelålders par ifall det går att gå över Brooklyn Bridge.

Ja, svarar de och pekar ut en väg till bron de tycker att jag ska ta. Och den tar jag, Atlantic Avenue. Men efter en stund frågar jag på nytt, en yngre man, samma sak, ifall det går att gå över Brooklyn Bridge och det är när jag hör honom säga ja som jag förstår att jag ställt frågan en andra gång, inte för att jag misstrodde det medelålders paret utan bara för att jag ville prata med en främling, höra en annan människas röst, som jag inser att jag nu, vid sextiotvå års ålder, är precis likadan som min älskade farbror Torsten, som alltid skulle prata med alla.

Hjalmar Gullberg, alltså, farbror Torstens favoritpoet: Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå.

Det som berört mig djupast av höstens alla vittnesmål är Jennifer Wegerups text om hur utsatt hon var som kvinna thaimassage borås happy ending sexy massage homo stockholm Aftonbladets sportredaktion; sorgligt vilka svinerier hon utsattes för. Äggen med majonäs var goda, vinet är gott Côtes du Rhône, Guigalhomo annika amour escort escort tjänster örebro, oxfilén är god, béarnaisen och fritesen är goda men — och det är där mannen med sänkhåven smyger sig på mig — det är inte riktigt så gott som jag hade föreställt mig, inte den paradisiska smaken på béarnaisen som jag hade hoppats på. Få kunde som han hitta den humoristiska knorren i stora, dramatiska händelser, liksom i små, vardagliga. Att uppleva den eviga kärleken tar inte lång tid. Och ändå är det som att vi måste detta, hålla på att bolla med dessa tristessens utbytbara ord: Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör. Extremhögern och delar av vänstern jublar.

Homo annika amour escort escort tjänster örebro

: Homo annika amour escort escort tjänster örebro

Homo annika amour escort escort tjänster örebro 717
Eskort norrbotten homo dvärg porr 424
Homo annika amour escort escort tjänster örebro Poland escort service knullkontakt karlstad homo
ESKORT POLAND HOMOSEXUELL MASSAGE GÖTEBORG HAPPY ENDING Män och homo killar som knullar eskortservice uppsala

Homo annika amour escort escort tjänster örebro